För några veckor sedan såg jag ett debattprogram på TV där en man satt och var arg och upprörd över att diskrimineringen och orättvisorna mot homosexuella endast debatteras två gånger per och det är under prideveckan och när QX-galan hålls. Han menade att homosexuella diskrimineras ju året runt, så varför uppmärksammas inte det i media resten av året också?!

När jag hörde detta blev jag faktiskt lite irriterad. Varför?! Jag tycker att om vi ska uppmärksamma diskrimineringen mot homosexuella i media året runt och inte bara 2 gånger per år, så måste vi även uppmärksamma alla andra människor och folkgrupper runt om i världen som blir diskriminerade och orättvist behandlade året runt, oavsett om det handlar om hudfärg, religion, kön, sexuell läggning, funktionsnedsättning, ålder.....

Men nu sitter jag här, torsdagen den 8.e mars 2012, Internationella Kvinnodagen och blir arg och upprörd när jag kollar på nyheterna. Just idag debatteras det i media om jämställdhet mellan män och kvinnor och just idag läggs ny statistik fram om löneklyftorna mellan män och kvinnor och på radion pratar de om orättvisorna mot kvinnor.... Jag blir irriterad att dessa jämställdhetsfrågor bara uppmärksammas ordentligt i media en gång per år, när ojämställdheten mellan kvinnor och män ser likadan ut året runt. Visst borde media uppmärksamma denna fråga varje dag året runt?!

Ja, jag inser nu att jag inte är ett dugg bättre än den mannen som kämpade för homosexuellas rättigheter i TV för några veckor sedan... men det är väl så vi är, vi männsikor... Vi vill att orättvisorna för den "grupp" vi själva tillhör ska uppmärksammas och glömmer bort att de flesta människor omkring faktiskt blir orättvist behandlade någon gång på grund av att de är invandrare, kristna, gamla, handikappade.... Tro om det finns någon "Internationell -Alla är vi människor-dag"?!

... att man som 29-åring, kör lite rally med shoppingvagnen på Ica-parkeringen och åker på skona efter vagnen...?! Hursomhelst så gör jag det varje gång jag ska parkera vagnen efter att vi handlat... sån är jag... :-)

Igår hade vi återigen en Kinect/Singstar-fest, men denna gång hemma hos Hjalle och Matilda. Bland annat körde vi "Queen" på singstar, vilket inte är lätt, men det är iallafall galet bra musik. Tillsammans kom vi fram till att låten nedan kan vara Världens bästa låt.... Lyssna, njut och döm själv!

Visst känns det helt galet, helt overkligt, det som hände i Oslo igår? Men samtidigt så känns det mycket mer verkligt när det hände så obehagligt nära oss. Det är ju bara att försöka inse att det tydligen finns galningar överallt, även här i Skandinavien...

Min lillasyster Caroline bor och jobbar i Oslo. När jag fick höra om attackerna igår ringde jag genast mina föräldrar som kunde berätta att Caroline satt på en buss på väg till Oslo, efter att ha semestrat i Sverige de senaste veckorna. Ett par timmar senare pratade jag även med Caroline som berättade att hennes lägenhet står kvar och att hon bor 20 minuter gångväg från bombplatsen. Idag kollade jag Carolines profil på Facebook och det känns faktiskt lite obehagligt när man ser att hon och hennes Vänner i Norge skriver och kollar med varandra "Om de Lever?"

Nu är det bara att hoppas att det inte händer igen...

På Facebook sprids Nu budskapet "Tänd ett Ljus för de drabbade i Oslo"

Invånare i Skellefteå, nu har Ni chans att tycka till, komma med förslag och ideér om denna stad! Just nu pågår kampanjen MITT I STAN, där vi invånare har chans att lägga fram våra önskemål för att förbättra Skellefteå.

Så till alla Er som klagar på att det aldrig händer nått i stan, på att det inte finns något att göra och till alla Er som vill att stadskärnan ska förändras, passa på och ge förslag!

Jag är kanske den person som klagar mest på Skellefteås stadkärna... Som en bekant till mig sa en gång: "Skellefteå känns som ett lite större Ånge, och i Ånge vill man ju inte bo" Ja, jag har bott i Ånge kommun och känner precis likadant! Därför kommer jag lägga fram mina önskemål, ideér och förslag, i denna kampanj. Jag har redan skrivit ihop en lång lista med förslag och har legat vaken två kvällar i rad och funderat på vad man kan göra med Skellefteå stadskärna...

Vill du också har mer liv och rörelse i Skellefteå? Vill du att människorna ska krypa ut ur sina trygga vrån och tillbringa mer tid i stan? Vill du att Torget ska bli den självklara mötesplatsen för Skellefteåbor? Gå isåfall in på Skellefteås blogg och säg vad du tycker!

Vill Vi ha kvar "Snoppfontänen" på Torget?
(bild stulen från Wikipedia)

Eurovision 2011 är över. Svenska Folket verkar vara nöjda med en 3.e plats och visst, det är bra, men vi VILL ju vinna! Tänk om vi ändå hade skickat en bättre låt, det fanns ju ändå en hel hög med bättre låtar i den svenska uttagningen...  Bättre lycka nästa år!

Vill passa på att påminna er om denna Fantastiska låt, som inte ens tog sig till Final... Själv har jag lyssnat på den dagligen i 3 månader... Höj volymen, dansa och njut!!

En fundering som jag har haft i flera, flera år.... Om man Älskar sina syskonbarn så här mycket... Hur mycket kommer man då inte Älska sina egna barn...?! 2½ månader sedan sist, men nu är det bara 1 vecka kvar, tills jag får träffa mina underbara syskonbarn igen! :-)

Älskade barn, Ni är de Finaste som finns. Saknar Er så!

Hemma.... vart är det? Är hemma i den stad man bor i just nu, är det i den stad man har bott längst eller kan man kanske ha flera hem? Vad är det egentligen om styr vad som känns som "hemma"?

I år är det 10 år sedan jag flyttade från Fränsta, mitt hem Fränsta. Jag bodde där i 19 år, jag har min familj där och trots att jag inte har bott där på väldigt länge så åker jag fortfarande "hem" till Fränsta. I Fränsta känner jag mig verkligen som "hemma", jag kan alla gator utantill och är det någonstans jag känner mig 100% trygg så är det där. Jag tror att Fränsta alltid kommer vara "hemma" för mig.

Just nu bor jag i Skellefteå och jag har bott här, av och till, i över 6 år, trots att jag har bott i denna stad ganska länge, så känns det fortfarande inte som "hemma". Visst, jag säger att jag ska åka "hem" till Skellefteå, när jag är borta... men inombords, så känner jag inga "hemmakänslor" här. Jag bor i Skellefteå, jag jobbar i Skellefteå och jag lever i Skellefteå med den person jag älskar mest av allt... men trots det, så känns inte Skelleteå som "Mitt hem".

För ca. 6 år sedan så flyttade jag från mitt andra "hem", Stockholm. Jag bodde i Stockholm i ca. 4 år, inte särskilt länge, men tillräckligt länge för att jag ska känna mig som "hemma" där. Hur konstigt det än låter, så ser jag fortfarande Stockholm som mitt andra "hem", trots att jag inte har bott där på väldigt många år. Så fort som jag landar i Stockholm så känner jag mig "hemma", jag fylls av positiv energi och känner mig lugn och trygg. Jag känner "hemmakänslor". 

Den dagen jag flyttade från Stockholm (första gången), hösten 2004, grät jag hela vägen från Lindas lägenhet i Haninge till Centralstation, jag grät hela vägen till flygplatsen, hela flygresan till Skellefteå, hela taxiresan till min lägenhet i Skellefteå. Jag grät för att jag hade lämnat "mitt hem", Stockholm. (anledningen till att jag flyttade är för privat och därför tänker jag inte skriva om det). När jag i somras var och fika med en kompis i Stockholm, så sa hon: "Jag kommer inte härifrån, jag visste inte hur det skulle bli när jag flyttade hit, men nu vet jag... Stockholm är mitt hem och det kommer alltid att vara det!" Precis så känner jag med... skillnaden är att hon bor där och inte jag...

Min längtan till Stockholm blir alltid extra stor nu när våren närmar sig, det är då alla minnen kommer tillbaka. Dofterna, alla glada och vänliga människor, uteserveringarna, den positiva energin som sprider sig... Jag saknar verkligen allt med Stockholm! (jag fylls av glädje och positiv energi, bara genom att skriva om denna fantastiska stad)

Men nu är det så att att Min Kärlek till Boas är större än min kärlek till Stockholm och därför väljer jag att stanna här... Stockholm är ju trots allt bara 1 timme bort (som de flesta Skelleftebor säger....) :-)

Det här är Mitt Hem, Stockholm!


Djurgården till vänster och Strandvägen till höger                              Valhallavägen i Stockholm


Stockholm i mitt hjärta...

                                          

Fredagen den 10 september, för 3 månader sedan alltså, började Boas jobba som bartender på Allstar och jag fick för första gången på flera år tillbringa fredagkvällen helt ensam. Sedan dess, i 14 veckor, har jag suttit ensam hemma varje fredag och lördagkväll (med vissa undantag då jag har umgåtts med Malin och Therese). Även denna kväll är jag förståss ensam hemma...

De första veckorna gick det bra att var helt själv. Som ni minns laddade jag alltid upp med god mat och roliga filmer. Men de senaste helgerna har jag faktiskt börjat ledsna på det. Ikväll är det extremt jobbigt att sitta ensam och jag önskar mer än någonsin att jag bodde nära min familj, så jag kunde få umgås med dem. Tänk att bara få åka hem till min syster Marie och hennes familj och hänga hemma hos dem en lördagkväll... men då jag inte har någon familj här så får jag försöka överleva i ensamhet...

Jag vet att ingen överhuvudtaget bryr sig att jag sitter här, ensam, varje fredag och lördag, men just nu tycker jag faktiskt lite synd om mig själv (och tillåter mig att göra det oxå då jag inte brukar göra det). Igår började jag processen att övertala Boas att flytta ned till Sundsvall. Han kan ju lika gärna jobba på Allstars där, och jag slipper då sitta ensam vecka efter vecka, vecka efter vecka...

Nu: fortsätta tycka synd om mig själv...

"Tiden är den mest rättvist fördelade resursen.
Alla har 24 timmar till sitt förfogande varje dygn"

Varje gång jag hör någon säga: -Min tid räcker inte till eller -jag skulle behöva mer tid, så tänker jag på ovanstående citat. Tänk att vi alla har precis lika många timmar på ett dygn, varken mer eller mindre, som var och en får göra precis vad dom vill med. Trots att varje människa själv får välja vad de ska göra med sin tid, så finns det personer som ständigt klagar på att "de har för lite tid" (de har faktiskt precis lika mycket tid som alla jordens männsikor). Det måste väl betyda att dessa människor, som klagar, är väldigt dåliga på att planera, planera den tiden de har.

(Läs inte inlägget nedan som ett klagande, läs det som en fundering...)

Just nu är jag inne i en period, då jag klagar över att jag har för lite tid (hatar verkligen mig själv för att jag gör det). Jag känner att jag inte ens hinner hälften av allt jag skulle vilja göra. Jag frågar mig själv hur det är möjligt?! Jag bor i en liten hyreslägenhet och har inga barn (så på hem och barn lägger jag ingen tid), däremot har jag ett heltidsjobb (som de flesta andra här i Sverige). Jag har en känsla av att jag och Boas jobbar ungefär lika mycket som de flesta andra vanliga männsikor. Jag lämnar oftast hemmet 7.40 och kommer hem vid 18.00 och sen jobbar jag med pappersarbete, varubeställningar till typ 19.00 (gissar att så ser en arbetsdag ut för väldigt många) och när jag kommer hem så har min sambo Boas precis åkt till jobbet då han ofta jobbar mellan 17.00 till 01.00 (vanligt 8-timmars pass). Trots att jag har lika mycket tid på ett dygn som alla andra och jag har ett heltidsjobb, som de flesta andra så känner jag att jag inte hinner någonting och min vardag går inte riktigt ihop!

Min stora fundering är:
Alla Ni som är heltidsarbetare, bor i villa och har ett eller flera barn, HUR LYCKAS NI FÅ TIDEN ATT RÄCKA TILL???
Jag funderar dagligen på detta och jag beundrar alla er som lyckas få ihop er vardag! Att många av er även hinner ha ett socialt liv, hinner träna, hinner sitta vid FB, hinner blogga, hinner laga mat.... det är för mig en gåta! Men jag beundrar er verkligen och jag känner att jag skulle behöva gå en tidsplaneringskurs hos Er!
Själv så passar jag på att baka, blogga och måla om möbler efter kl. 22.00 på kvällarna, för då har jag hunnit stökat undan jobbet, maten och disken... Och som sagt, jag har inte ens hus och barn att ta hand om!

En sak är då säker, Boas och jag, vi ledsnar inte på varandra. Igår, onsdag, så pussade vi varandra God natt och konstaterade samtidigt att nästa gång vi ses blir på lördag vid lunch! *Tackar gudarna att vi inte har köpt hus och skaffat barn än!*

Nu: stöka undan i köket

Hittills har denna höst gått galet fort! Resan och och nu flytten gör att tiden går snabbt... Men trots att tiden går snabbt så känns det som en evighet tills Boas och jag kommer få en lugn stund tillsammans. Den senaste veckan har han och jag gått om varandra varje dag. Jag jobbar dagar och han kvällar. När han kommer hem, mitt inatten, så pratar vi ihop oss i 10 minuter, om t.ex. flytten och andra viktiga saker... Det känns som om vi aldrig ses! Hela denna vecka är det samma sak.... Jag minns inte senast han och jag hade en mysig hemmakväll tillsammans... Jag minns inte ens senast vi åt middag tillsammans...

Så just nu längtar jag mer än någonsin att flytten blir klar och att Boas får ett vettigt schema på nya jobbet! Jag längtar efter en mysig hemmakväll med god mat tillsammans med Boas. Jag längtar efter att få gå ut och äta en 3-rättersmiddag en lördagkväll tillsammans med honom. Jag längtar efter att få åka på en romantisk hotellweekend och bara umgås med honom en hel helg. Verkar det som om det kommer bli av snart...??? Nej, tyvärr verkar det som om jag får längta efter att umgås med min älskade Boas i några veckor till... :-(

Det är vissa som har undrat varför jag valde att ta en bloggfri vecka... Tänkte ta och berätta det nu.

Jag valde att inte blogga för jag kände att jag behövde en paus. Det känns som jag tänker, lever och andas blogg dygnet runt. Vad jag än gör, vad jag än tänker eller känner så tänker jag allt i "bloggform" Jag ligger vaken på kvällar och formulerar blogginlägg, jag sitter på jobbet och funderar hur jag ska skriva nästa inlägg. Allt jag tänker och funderar på, tänker jag som "blogginlägg". Det känns som jag inte bara skriver om mitt Liv i bloggen, det känns som om Bloggen har blivit mitt Liv.... och det känns lite stressigt! Jag har säkert 20 st klara blogginlägg i min hjärna... En annan anledning till att jag valde att inte skriva något är att jag fortfarande oroa mig för att det finns läsare som påverkas (negativt) av mina funderingar och tankar, om sånt jag skriver och även om sånt jag inte skriver... och det är inte meningen.

Jag valde ju även att inte läsa andras bloggar och det beror bl.a. på att jag alltid känner en stress att jag måste läsa alla inlägg! Vissa bloggar går jag in på 15ggr per dag... Jag läser väldigt många bloggar dagligen, människor som jag inte känner, gamla klasskompisar, f.d. kollegor, kompisar från förr och nuvarande vänner. Först och främst läser jag dem för att jag är lite nyfiken av mig (alla bloggläsare är väl lite nyfikna...). Jag tycker det även är otroligt roligt att läsa om klasskompisar som fått barn, gamla kollegor som åker på drömresor, människor som fått drömjobbet och vänner som förlovar sig. Jag blir väldigt glad av att läsa att folk jag känner mår bra!

Men Livet är inte alltid lycka och glädjeämnen... Jag läser ofta jobbiga blogginlägg som handlar om seperationer, drömmar som krossas, depressioner, olyckor, ångest, ensamhet och dödsfall... Jag tycker det är otroligt jobbigt att läsa inlägg, om människor jag känner som mår dåligt eller råkat ut för en olycka... Det är en del av Livet, men jag känner mig otillräcklig och maktlös varje gång jag läser dessa inlägg och det gör mig så ledsen... Det minsta jag vill göra är att ge personen ifråga en kram och säga "Jag bryr mig! Säg om det finns något jag kan göra..." Men hur gör man det när personen sitter på andra sidan datorn...? En liten kommentar tycker inte jag känns tillräcklig längre...

Förra lördagen, hade jag läst ganska många jobbiga inlägg på kort tid, vilket ledde till att jag kände mig... otillräcklig... detta ledde till att Boas fick torka mina tårar hela kvällen. Ja, jag påverkas av hur andra personer mår! Det var då jag bestämde mig för att jag behöver en paus, en paus från bloggvärlden...

Under denna vecka har jag kommit fram till att jag ska sluta skriva långa texter om mina tankar och funderingar. Istället kommer det bli mer bilder i min blogg och mindre text. Jag har även bestämt att jag endast får gå in på andras bloggar 1 ggr per dag... Detta för att slippa bloggstressen.

Så, det här var det sista långa blogginlägget om vad jag känner och tänker... Nästa gång blir det mer bilder och mindre text! :-)

Efter att ha fått frågor om vad jag egentligen menade med mitt förra inlägg, så känner jag att jag vill tydligöra några saker....

* Nej, jag tycker inte att vi ska sluta använda superlativ och positiva ord när vi skriver om våra Nära och Kära. Jag kommer också fortsätta använda "superlativ" när jag skriver, däremot vill jag inte att någon ska bli ledsen om jag inte skriver ett positivt ord, innan personens namn. En annan fundering jag har är: -Finns det en risk att en människa som hela tiden får höra och läsa att hon är t.ex. vacker, känner en ökad press att ständigt vara vacker? Jag vet inte svaret, men om det är så, då vill inte jag ge den personen större press... 

* Nej, jag tycker ingen ska sluta skriva "hyllningsinlägg" om sina söner, döttrar, föräldrar, syskon, vänner, så länge du mår bra av att göra det. I mitt fall har de "hyllningsinlägg" jag skrivit gett mig en enorm stress. Jag menar verkligen det jag skriver i "hyllningsinläggen"! Men jag har blivit så enormt rädd att jag ska såra någon, som inte har fått något "hyllningsinlägg" än. Det har slutat med att jag ligger vaken på nätterna och funderar på vad och om vilka jag ska skriva inlägg. Jag vill ju skriva om alla, så ingen känner sig utanför! Så nu har jag en lååång lista på personer som betyder och har betytt mycket för mig genom Livet, som jag skulle vilja skriva "hyllningsinlägg" till... Paniken fick jag för ett par dagar sedan när jag insåg att det ändå finns en risk att jag "glömmer" någon... och hur kommer den personen känna då...? Så, för att jag ska sova bättre om nätterna så väljer jag att sätta "stopp" på mina "hyllningsinlägg" nu! Men det betyder inte att jag aldrig mer kommer skriva ett "hyllningsinlägg", jag kommer bara inte göra det nu när jag känner sådan stress att göra det... 

Det senaste 6 månaderna har jag jobbat med att jag ska sluta bry mig om vad andra personer tycker och tänker... Jag vill kunna säga: Jag är så trygg i mig själv så jag bryr mig inte om vad andra tycker om mig och om mina åsikter. Efter att ha läst mina senaste inlägg inser jag att jag bryr mig på tok för mycket om vad andra personer tycker, tänker, känner och mår och jag är livrädd att såra någon! Så, härmed utser jag mig själv som den största förloraren, när det kommer till att inte "bry sig om vad andra tänker" om mig!

Att jag överhuvudtaget började fundera på just dessa frågor, var efter att jag har läst några artiklar som handlar om just "Tävlingen och stressen med FB och andra medier".  En artikel hittade jag i DN, där det bland annat står om en tjej som blir stressad av FB och därför väljer hon bort det... Jag tror att artiklar om just detta kommer bli allt vanligare, för jag tror det kommer bli ett växande problem...

Nu: gå till tvättstugan...

När jag startade denna blogg för 1½år sedan var jag fast bestämd om att denna blogg skulle handla om Mig och Mitt Liv! Jag bestämde mig för att inte skriva om min pojkväns, min familjs eller mina vänners Liv. Jag tänkte att de personerna kan ju faktiskt starta en egen blogg om de vill berätta för alla om sig själv och sina Liv. Självklart är dessa personer en viktig del av mitt Liv och därav skulle de förståss nämnas i min blogg väldigt ofta.

Det tog dock inte många månader förrän jag skrev långa inlägg som handlade om just mina Söta Syskonbarn, Underbara Föräldrar, Mina Fina Systrar, min Fantastiska sambo och mina Kloka Vänner! De senaste veckorna har jag funderat på just detta: Varför skriver jag inlägg, fyllda med superlativ, lovord och bekräftelse, om mina Nära och Kära, när min blogg skulle handla om mig? 

I senaste tidningen av Amelia så skriver Amelias chefredaktör, Åsa Lundegård, så här:

"...vi har börjat livstils-skryta ohämmat i våra facebookuppdaterinar och twitterinlägg. Hälsningar som glänser och överglänser... Jag tror inte att jantelagen är begravd. Jag tror att vi har fått en ny arena att använda för att tävla i Liv. En svår och dålig tävling!...." Hon avslutar med:  "Varning för överlyckade liv och låtsasnöjda människor!"

Jag läser väldigt många bloggar och har flera gånger läst inlägg som handlar om bloggarens "fantastiska son, som är sååå duktig..." om bloggarens "Bästa Vän, som är den absolut bästa vännen man kan ha....", om bloggarens "Underbara Mamma, som är den klokaste människan på jorden...." Jag inser att det är dessa blogginlägg som har fått mig att skriva många inlägg om alla "perfekta" människor i min närhet...

När jag läser andras inlägg om deras Fantastiska dotter, häst eller brorsa, så har jag tänkt så här: "Jag måste nog oxå skriva ett liknande inlägg, så inte mina läsare tror att jag inte gillar mina Nära och Kära" och framförallt har jag varit orolig för att min sambo, min familj och mina vänner inte tror att jag tycker att de är Fantastiska om jag inte skriver inlägg och berättar det i min blogg..." Om jag t.ex. skulle skriva ett inlägg som handlar om min Fantastiska storasyster, hur påverkar det då min lika fantastiska Lillasyster, som jag inte skriver ett inlägg om.... Finns det en risk att hon känner hon sig utanför och ofantastisk då...?

Detta har lett till att jag har känt mig både stressad och pressad, att skriva inlägg som handlar om Alla Fantastiska personer i min närhet.... Jag har helt klart känt en viss tävlan. "...om hon skriver om sin Underbara pojkvän, så kan ju inte jag vara en sämre flickvän och inte skriva om min Fantastiska pojkvän..." 

Men varför skriver vi egentligen dessa inlägg, om personer som betyder mycket för oss? Visst är det viktigaste att jag och de personer som står mig nära vet att de är fantastiska. Vad får vi egentligen ut av att berätta det för hela världen? Det känns som om att nu räcker det inte med att vi själva får bekräftelse från omvärlden. Nu är det lika viktigt att få höra att vi har den bästa umgängeskretsen och den bästa Familjen. För visst  skriver vi om våra Fantastiska, Underbara  och Kloka Nära och Kära,  för att vill att resten av Världen ska tänka "Åhhh, tänk om jag hade en sån Fantastisk Vän/Familj..." Om vi skrev dessa inlägg bara för att vi är sååå stolta över dem, så borde det väl räcka att vi lyfter telefonluren och ringer till vännen/familjen och säger "Jag tycker du är fantastisk och jag är stolt över dig, min vän!" Men idag verkar inte det räcka... 

Superlativen har även blivit en självklarhet när vi skriver en kommentar eller ett inlägg på Facebook och Twitter. Hur många av er brukar inte läsa liknande inlägg: "...har nyss ätit lunch med Min Fantastiska Vän, Linda...." eller "...jag har Världens sötaste dotter..." (Under bilden på den söta dottern). "...idag har min son, lärt sig att äta gröt. Han är så duktig!..." Varför måste vi lägga in ett superlativ så fort vi skriver om en person på FB eller Twitter? Är det inte redan självklart att jag är vän med en person bara för att jag tycker att Hon/han är fantastisk, annars hade jag aldrig valt att vara vän med den personen. Och när det gäller människors söner och döttrar, det är väl sååå självklart att du tycker att du har Världens sötaste barn. Tycker inte alla att dom har det? Eller skriver du så bara för att du vill ha det bekräftat från dina vänner på FB oxå?

Nu kanske Ni tänker. "Men det skadar väl ingen om vi lägger till några superlativ och positiva ord när vi skriver om en person i vår närhet..." Jag tror dock att det kan skada. Ingen har väl missat debatten om att man inte ska berömma sina barn för mycket. Kortfattat: säger du till ditt barn att hon/han är duktig hela tiden och berättar dagligen att han/hon är söt, så kan detta leda till att barnet känner en stor press att vara just duktig och söt, barnet får prestationsångest som kan leda till dålig självkänsla...inte bara som barn, utan hela Livet! (Läs mer om detta i Jesper Juuls böcker). Kan det vara så att vi vuxna oxå påverkas och känner en press att vara "klok" om våra vänner beskriver oss som "Min kloka Vän"? 

Trots att detta har debatteras och diskuteras i många år, så känns det som om vi överöser alla i vår omgivning med positiva ord och superlativ, mer än vad vi någonsin har gjort. Och Nu räcker det inte med att föräldrarna överöser sina barn med "duktighetskommentarer", utan nu kommenterar även grannarna, vännerna och arbetskollegorna att ..."åhh, du har ju ett så duktigt och sött barn..." Hur kommer det kännas för det barn som en dag skaffar facebook själv, men inte får lika många "duktighetskommentarer" som sin klasskompis får? Kommer det barnet känna sig värdelöst eller fult?

Det jag vill säga med detta, lite för långa, inlägg är att vi kanske borde börja spara lite på superlativen och använda dem när de verkligen är värda att användas! Du behöver inte skriva att du har Världens Bästa Föräldrar, för det har vi alla (majoriteten iallafall)! Du behöver inte skriva att du har Världens Sötaste barn, vi vet mycket väl att du tycker det. Du behöver inte skriva att du har Världens Underbaraste Man, vi förstår att du tycker det, för annars skulle du aldrig ha valt att leva med honom!

Så Kära Sambo, Föräldrar, Systrar, Vänner, Nära och Kära, fr.om. nu kommer iallafall jag börja "spara" på superlativen. Det betyder inte att jag tycker du är mindre Fantastisk, Klok eller Duktig. Tvärtom! Men den dag jag tycker att du har gjort något klokt eller varit Duktig, då kommer jag att berätta det för Dig!

Jag håller med det Amelias chefredaktör skrev: Vi har ohämmat börjat Livsstil-skryta på FB och Twitter och tävla i Liv och det är en Svår och Dålig tävling!

Min stora fundering är dock: Hur kommer de personer, som inte blir överöst med mängder av superlativ och positiva ord, på FB och Twitter, att må om 10 år?

Ingen har väl missat att det är valår och snart dax att rösta. Det inte så många vet om mig är att jag faktiskt är intresserad av politik. Jag är inte engegerad i något parti eller så, men jag tycker det är väldigt intressant att lyssna på politikerdebatter.

Jag har länge känt att jag måste börja förbereda mig och sätta mig in i höstens valdebatt, men jag har inte tagit mig tid, förrän idag. Imorse klev jag upp klockan 9.00, satte mig vid datorn och gick in på de största partiernas hemsidor och läste på. Mycket intressant tycker jag! Men visst är det svårt att veta vad man ska rösta på?! Inför varje val väljer jag alltid ut de frågor som jag tycker är viktigast, för att sedan läsa mig till vilka partier som lägger ner mest tid och pengar på just de frågor jag tycker är viktiga! I år ser min "viktiga frågor lista" ut så här:

1. Skolan. Skolpolitik har jag alltid varit intresserad av. Varför? När jag gick i skolan så tyckte jag att den var för slapp och för stökig. Jag tycker inte det är okej att lärare sätter sig och läser kvällstidningen och käkar äpplen på lektionstid och jag har haft några lärare som faktiskt har gjort det! Jag tycker heller inte det är okej att elever är respektlösa mot duktiga lärare. Jag tycker att skolan måste förändras! Skolan har så stor påverkan på oss och formar oss otroligt mycket därför anser jag att detta är den viktigaste politiska frågan. Jag vill att mina ev. barn ska få en bättre (gymasie)utbildning än vad jag fick!

2. Familjepolitik (Nej, jag menar inte bara mamma, pappa, barn familjen. Jag menar även alla andra som ser sig som en Familj!). Jag är 28 år och har aldrig arbetat inom socialtjänsten eller liknade, men trots det har jag mött alldeles för många barn och ungdomar som inte har föräldrar som bryr sig. Jag har haft vänner som har ångest för att komma hem efter skolan, vänner som hatade att ha lov. Jag har haft kompisar som har blivit utslängda av sina föräldrar. Jag har hört om 15-åriga flickor som åker ensam på tunnelbanan hela julafton för att de inte har någon familj som bryr sig. Det här tycker jag är sååå tragiskt och jag vill inte tro att det är sant! Men det är verklighet! Och det är människor i min omgivning! Mer pengar och engagemang till Familjeomsorg. Och framförallt, medmänniskor, öppna ögonen! Sen kan jag lägga till att jag tycker att varje enskild familj borde själv få bestämma hur de vill dela upp föräldradagar och föräldrapenningar och -försäkringar...

3. Vård och Omsorg. Senast igår hörde jag på nyheterna att flera sjukhus i Sverige har fått skicka hem sjuka patienter från sjukhusen bara för att sjukhusen har blivit tvingade att dra ner på personalstyrkan och därför finns det inte tillräckligt med personal att ta hand om dessa sjuka människor. Bra vård ska vara en självklarhet, tycker jag. För visst ska folks hälsa och välmående gå före neddragningar och "spara pengar".

4. Jämställdhet. Denna punkt är så självklar! Lika lön för män och kvinnor! Männen ska kunna vara hemma med barnen.... o.s.v. Jag tycker det är tragiskt att det idag, 2010, finns politiska partier som har denna "fråga" som den viktigaste! Jämställdhet är så självklart att det inte borde vara en politisk "fråga" överhuvudtaget! Jag hoppas att partier som t.ex FI inte behöver finnas i framtiden! Vill tydligagöra detta: Jämställdhet mellan könen ska vara så självklart att det inte behöver diskuteras överhuvudtaget!

5. Miljön. Jag tycker att miljöfrågan är viktig, men jag tycker vi borde börja ta hand om varanadra innan vi lägger mer pengar på miljön. Det borde absolut bli lättare att sopsortera och billigare att åka kollektivtrafik! Ekologisk mat borde vara en självklarhet o.s.v. När det gäller miljöfrågan så tycker jag dock att skolan ska spela en större roll. Om skolan blir hårdare med t.ex. sopsortering och om man redan som barn får lära sig om miljön och vad vi kan göra för att skapa en bättre miljö, så tror jag vi kommer se en förändring i framtiden. Vår generation har aldrig fått lära oss hur man ska tänka miljövänligt, vi är för lata och har inte riktigt den kunskap för att kunna lära våra barn att tänka miljövänligt! In med MiljöKunskap i skolan!

De 3 första punkterna är de absolut viktigaste enligt mig! Ge barn en bra skolgång, alla människor har rätt till en trygg och stabil grund -en familj, och ge sjuka och gamla den bästa vården! Så nu gäller det bara att hitta det parti som tycker som jag...

Ett parti skriver på sin hemsida:
Varje människa är en unik och oersättlig individ och har samma absoluta och okränkbara värde oavsett kön, ålder, social position, etnisk och religiös tillhörighet eller sexuell identitet.

Jag kan inte annat än hålla med...