För många är valet av frisör väldigt viktigt, många vågar aldrig byta frisör under en hel livstid. Jag däremot, jag gör precis tvärtom. Jag byter frisör varje gång jag klipper mig och kan inte minnas sist jag gick till samma frisör två gånger i rad... Varför? För att jag intalar mig själv att jag egentligen är helt obrydd över mitt hår... men är jag verkligen det?!

Igår var det dax att besöka frisören igen. Jag hade bestämt mig innan för att behålla längden på håret och klippa hellugg. Som vanligt fick jag frågan: "-vad vill du göra med håret?" Och som vanligt svarade jag "-jag vill fortfarande ha långt hår, så ta bara topparna, men istället för lång lugg och snebena, så vill jag ha kort hellugg och rak mittbena..." Efter mitt bestämda svar så lägger jag förståss till en mening, som jag (dumt nog) ALLTID gör när jag ska klippa mig: "...jag bryr mig egentligen inte om hur det blir, för jag är väldigt obrydd över min frisyr, så klipp som du vill..." Det är inte konstigt att det inte alltid blir som jag först har tänkt när jag besöker en frisör.

Gårdagens frisör började som vanligt att tvätta håret, kammar till en rak mittbena för att sedan klippa topparna... Jag sa till henne att hon måste ta bort det som är slitet, alltså några cm. Hon tog inte så mycket, så det kändes bra. Sedan var det dax för luggen, som jag egentligen är väldigt, väldigt noga med. Hon sa att hon "klipper luggen lite snett för att få ett bättre fall i den..." "-ja, ja, det spelar ingen roll hur du klipper luggen..." svarade jag och försökte dölja min orolighet. Hon klipper luggen snett, väldigt snett och frågar sedan "-Känns det bra?" Inombords skriker jag Neeejjj! Men mitt svar blir vänligt: "Ja, det känns bra, bara lite ovant..." Jag trodde då att håret var färdigklippt och dax för styling... men där hade jag fel. Frisören började då "finjustera" längderna på håret... hon klippte och klippte, klippte lite till... under tiden som jag satt och tänkte "det växer ut, det är bara hår, det växer ut" och hon fortsatte att klippa... 1½ timme senare var det äntligen dax för styling. Jag försökte tänka positivt och tänkte hela tiden att det känns nog bättre när det är färdigstylat... hmm, det gjorde det inte... Där satt jag alltså med mycket kortare hår och en galet sneklippt lugg...

Jag tackade frisören, sa att jag var supernöjd och betalade glatt samtidigt som jag tänkte "varför har jag ingen mössa med mig?" Samtidigt ringer Boas och säger att han kan hämta mig där för han är ute och kör... Jag hoppar in i bilen och säger till Boas "Ja, jag vet hur jag ser ut i håret, men jag ska hem och styla om det så blir det nog lite bättre... och min lugg växer faktiskt himla fort som tur är..." Boas säger förståss att jag är jättesnygg i håret...

Väl hemma kastar jag av mig ytterkläderna, hämtar hårborsten och ställer mig framför spegeln...  och skriker högt till Boas "-Men jag är ju skiitsnygg i håret!" Jag lyfter över en slinga för att inte få en spikrak mittbena och står kvar, lite chockad, framför spegeln. Hur kan en frisyr som kändes så hemsk för 10 minuter sedan plötsligt kännas sååå himla bra!? Resten av eftermiddagen gled jag förbi speglarna onödigt många gånger bara för att beundra min snea lugg, mitt korta hårta och min nya snygga frisyr. Ja, jag är verkligen supernöjd!

Nu tänkte jag egentligen avsluta med några kloka lärdoms-ord... typ "säg inte till din frisör att hon får göra som hon vill, när du egentligen har en besämd åsikt om hur du vill ha ditt hår..." men då det var precis det jag gjorde och det faktiskt blev hur bra som helst så struntar jag i visdoms-orden...