Så här ligger det till...
Publicerad:

Egentligen har jag ett litet blogguppehåll som ni säkert märkt  och det beror på många olika anledningar... Men nu väljer jag att skriva några rader då jag vill berätta om min klantighet och jag får många frågor om min lilla olycka för två dagar sedan.
 
Så här var det...
 
I onsdags skulle jag ta en promenad in till stan för att inhandla de sista julklapparna och äta lunch med en kompis. Vid 10.30 på förmiddagen var jag påklädd och redo för en dag på stan. Jag tog på mig mina vinterstövlar som har en liten klack, lämnade porten, började försiktigt gå ner för den lilla backen utanför porten, gick sakta då det låg lite nysnö ovanpå den hårt packade snön... Efter 5 meter gled högerfoten iväg, jag satte mig på rumpan samtidigt som foten vek sig åt sidan. Jag hörde ett litet knak från foten och min första tanke var- "Nej, den kan inte vara bruten, den FÅR inte vara bruten..." Jag skyndade mig att att ställa mig upp, för jag tänkte att om jag kan stå på foten, då är den iallafall inte bruten... Jag stog på foten trots att smärtan var enorm... Jag ringde upp till min kära vän och kombo Malin som var hemma i lägenheten.... Inget svar. Det började svartna för ögonen, jag kände mig snurrig och det tjöt obehagligt högt i öronen... Jag lyckades ta mig fram till räcket intill, där jag höll mig hårt för att inte ramla ihop... Då ringer Malin och jag ber henne komma ner. Då jag var så snurrig och det var svart framför ögonen behövde jag få sätta mig ner. Jag lyckades på nått sätt gå upp till porten igen och sätta mig på trappsteget där, under tiden som jag väntade på Malin... Som tur var kom hon snabbt och gav mig stöd upp till lägenhten igen.
 
Vi tog av mig skon och ser att den är rejält svullen runt fotknölen. Malin sa på en gång att jag måste till akuten. Jag tvekade inte, då det gjorde rejält ont. Jag gissade då att det var en rejäl stukning eller ev. en spricka i foten. När Malin frågade på vilken nivå smärtan låg på mellan 1-10 svarade jag 7, det gjorde alltså rejält ont, men tänkte att ett brutet ben måste göra ondare... Jag kunde inte hålla mig för skratt och tänkte hela tiden att det skulle vara så komiskt och lite typiskt om jag var tvungen att bli gipsad över jul... men risken var liten, trodde jag.
 
Jag ringde genast min kompis, Malin F, som jag skulle möta inne i stan för lunch. Som tur var hade hon bil och kunde köra mig in till akuten, mitt första sjukhusbesök någonsin. På akuten var det lugnt och jag fick träffa en läkare relativt snabbt. Läkaren klämde, kände och tittade och gissade att benet var av på flera ställen. Under tiden låg jag mest och skrattade och såg enbart det komiska i det hela. Att JAG skulle halka 5 dagar innan jul, just när jag hade fått som mest tider på Lindex, och bryta benet kunde bara inte vara sant, det MÅSTE vara ett skämt... Dessutom hade jag inte särskilt ont heller, då jag fått alvedon.
 
Efter röntgen visade det sig att läkaren hade rätt, frakturer nere vid fotleden/fotknölen. Dessutom hade fotleden flyttats ur läge så jag var tvungen att stanna kvar för operation. Min reaktion: -"Hahahaha, säg att du skojar, det måste vara ett skämt...!!" De fyra sköterskor och läkare som befann sig i rummet kunde inte heller hålla sig för skratt och tyckte att jag var en ovanligt rolig patient... som sagt, jag hade inte särskilt ont och hade dessutom fått morfin vid den här tiden.  Malin var med mig på akuten hela tiden vilket kändes otroligt skönt, då jag är en ovan sjukhusbesökare.
 
Vid 13.30 fick jag komma in på ett rum och väntan på operation började. Jag började genast ringa runt till nära och kära och berättade om min lilla olycka. Kvinnorna/tanterna i mitt rum tyckte även de att jag var lite konstig då jag bara skrattade när jag berättade för alla om min klantighet... Sköterskorna tvingade i mig morfin och alvedon trots att jag inte hade ont under dagen.... och jag fick varken äta eller dricka eftersom jag väntade på operation.  Jag fick dropp för första gången i mitt liv och fick ha på mig sjukhusets vackra kläder.
 
Vid 18.00 fick jag äntligen komma till operation, där jag även fick veta att jag skulle sövas under operationen, som skulle ta 1-2 timmar. Att få informationen att jag skulle sövas var jobbigt. I filmer så har alla med sig sin kille, sin mamma, sin syster eller annan nära... jag var helt.... ensammen... och det kändes jobbigt. Men nedsövningen gick bra och de opererade tydligen in metallskrot och skruvade i min fot. Tyvärr blev de tvungen att skära i min tatuering som jag har på fotleden. Upppvaket var faktiskt mysigt. Vid 20.30 vaknade jag av att en sköterska började prata med mig. Rummet var mörkt, varmt och mysigt och jag var så trött att jag bara ville sova vidare. Jag låg kvar och halvsov i två timmar och det var länge sedan jag kände mig så lugn och avslappnad som just då. För mig blev nedsövningen och uppvaket enbart en positiv upplevelse! Men lite konstigt är det att vakna upp i ett annat rum, på en annan säng, med slangar i näsan och i armar när man inte somnade på det sättet.... det känns lite som om två timmar i mitt liv bara försvann och jag vet inte vad som hände under den tiden. Konstig känsla.
 
Vid 23 var jag tillbaka på mitt rum och försökte sova lite tillsammans med 4 snarkande tanter. Under natten tvingade sköterskorna i mig mer alvedon och tog tempen på mig.... Vid 7 vaknade jag på riktigt och fick äntligen äta frukost och dricka för första gången på ett dygn. Jag fick träffa en sjukgymnast som visade mig träningsövningar, visade hur jag hoppar på kryckor och hur rollatorn funkar och vid 16-tiden igår fick jag äntligen åka hem...
 
Nu måste jag ha benet liggande i högläge och jag får absolut INTE stödja på benet, det har lett till att jag är sängliggande större delen av dagarna och kommer måste vara det i 2-3 veckor....
 
Jag hade bokat buss och tågresa ner till Fränsta imorgon, men då det inte går så blir det troligtvis bil ner på söndag. Som det ser ut just nu så skjutsar Boas ner mig till Umeå på söndag där min pappa kommer möta mig och köra mig hem till Fränsta. Det kommer bli en himla lugn jul och nyårshelg för mig med andra ord. Sen kan jag berätta att jag har bokat en slalomresa till Vemdalen om 3 veckor... Hmm, det kommer inte bli så mycket slalom för mig den veckan tyvärr och det känns enormt tråkigt!
 
TACK alla Ni som har hjälpt mig de här dagarna. Framförallt min vän och kombo Malin L, som har fixat allt jag har behövt hjälp med de senaste dagarna. Tack även till Malin F som var ett stort stöd på akuten och till Jessica S som skjutsade hem mig från sjukhuset. Hur överlever man ett benbrott utan fantastiska vänner?! Känner stor Tacksamhet!
 
Kom gärna med boktips och filmtips... jag kommer vara gipsad i 6 veckor.... suck....
 
 
Gipsad med lila gips och jag har fått låna en röd rollator som jag glider runt med.
 
 
    Taggar:


   Camilla

Men fy då, krya på dig!


2012-12-22 / 00:06:54
Blogg: http://millansmemoarer.blogg.se





 Namn:
  Kom ihåg mig?

 E-postadress: (publiceras ej)


 URL/Bloggadress:



 Kommentar: