När jag startade denna blogg för 1½år sedan var jag fast bestämd om att denna blogg skulle handla om Mig och Mitt Liv! Jag bestämde mig för att inte skriva om min pojkväns, min familjs eller mina vänners Liv. Jag tänkte att de personerna kan ju faktiskt starta en egen blogg om de vill berätta för alla om sig själv och sina Liv. Självklart är dessa personer en viktig del av mitt Liv och därav skulle de förståss nämnas i min blogg väldigt ofta.

Det tog dock inte många månader förrän jag skrev långa inlägg som handlade om just mina Söta Syskonbarn, Underbara Föräldrar, Mina Fina Systrar, min Fantastiska sambo och mina Kloka Vänner! De senaste veckorna har jag funderat på just detta: Varför skriver jag inlägg, fyllda med superlativ, lovord och bekräftelse, om mina Nära och Kära, när min blogg skulle handla om mig? 

I senaste tidningen av Amelia så skriver Amelias chefredaktör, Åsa Lundegård, så här:

"...vi har börjat livstils-skryta ohämmat i våra facebookuppdaterinar och twitterinlägg. Hälsningar som glänser och överglänser... Jag tror inte att jantelagen är begravd. Jag tror att vi har fått en ny arena att använda för att tävla i Liv. En svår och dålig tävling!...." Hon avslutar med:  "Varning för överlyckade liv och låtsasnöjda människor!"

Jag läser väldigt många bloggar och har flera gånger läst inlägg som handlar om bloggarens "fantastiska son, som är sååå duktig..." om bloggarens "Bästa Vän, som är den absolut bästa vännen man kan ha....", om bloggarens "Underbara Mamma, som är den klokaste människan på jorden...." Jag inser att det är dessa blogginlägg som har fått mig att skriva många inlägg om alla "perfekta" människor i min närhet...

När jag läser andras inlägg om deras Fantastiska dotter, häst eller brorsa, så har jag tänkt så här: "Jag måste nog oxå skriva ett liknande inlägg, så inte mina läsare tror att jag inte gillar mina Nära och Kära" och framförallt har jag varit orolig för att min sambo, min familj och mina vänner inte tror att jag tycker att de är Fantastiska om jag inte skriver inlägg och berättar det i min blogg..." Om jag t.ex. skulle skriva ett inlägg som handlar om min Fantastiska storasyster, hur påverkar det då min lika fantastiska Lillasyster, som jag inte skriver ett inlägg om.... Finns det en risk att hon känner hon sig utanför och ofantastisk då...?

Detta har lett till att jag har känt mig både stressad och pressad, att skriva inlägg som handlar om Alla Fantastiska personer i min närhet.... Jag har helt klart känt en viss tävlan. "...om hon skriver om sin Underbara pojkvän, så kan ju inte jag vara en sämre flickvän och inte skriva om min Fantastiska pojkvän..." 

Men varför skriver vi egentligen dessa inlägg, om personer som betyder mycket för oss? Visst är det viktigaste att jag och de personer som står mig nära vet att de är fantastiska. Vad får vi egentligen ut av att berätta det för hela världen? Det känns som om att nu räcker det inte med att vi själva får bekräftelse från omvärlden. Nu är det lika viktigt att få höra att vi har den bästa umgängeskretsen och den bästa Familjen. För visst  skriver vi om våra Fantastiska, Underbara  och Kloka Nära och Kära,  för att vill att resten av Världen ska tänka "Åhhh, tänk om jag hade en sån Fantastisk Vän/Familj..." Om vi skrev dessa inlägg bara för att vi är sååå stolta över dem, så borde det väl räcka att vi lyfter telefonluren och ringer till vännen/familjen och säger "Jag tycker du är fantastisk och jag är stolt över dig, min vän!" Men idag verkar inte det räcka... 

Superlativen har även blivit en självklarhet när vi skriver en kommentar eller ett inlägg på Facebook och Twitter. Hur många av er brukar inte läsa liknande inlägg: "...har nyss ätit lunch med Min Fantastiska Vän, Linda...." eller "...jag har Världens sötaste dotter..." (Under bilden på den söta dottern). "...idag har min son, lärt sig att äta gröt. Han är så duktig!..." Varför måste vi lägga in ett superlativ så fort vi skriver om en person på FB eller Twitter? Är det inte redan självklart att jag är vän med en person bara för att jag tycker att Hon/han är fantastisk, annars hade jag aldrig valt att vara vän med den personen. Och när det gäller människors söner och döttrar, det är väl sååå självklart att du tycker att du har Världens sötaste barn. Tycker inte alla att dom har det? Eller skriver du så bara för att du vill ha det bekräftat från dina vänner på FB oxå?

Nu kanske Ni tänker. "Men det skadar väl ingen om vi lägger till några superlativ och positiva ord när vi skriver om en person i vår närhet..." Jag tror dock att det kan skada. Ingen har väl missat debatten om att man inte ska berömma sina barn för mycket. Kortfattat: säger du till ditt barn att hon/han är duktig hela tiden och berättar dagligen att han/hon är söt, så kan detta leda till att barnet känner en stor press att vara just duktig och söt, barnet får prestationsångest som kan leda till dålig självkänsla...inte bara som barn, utan hela Livet! (Läs mer om detta i Jesper Juuls böcker). Kan det vara så att vi vuxna oxå påverkas och känner en press att vara "klok" om våra vänner beskriver oss som "Min kloka Vän"? 

Trots att detta har debatteras och diskuteras i många år, så känns det som om vi överöser alla i vår omgivning med positiva ord och superlativ, mer än vad vi någonsin har gjort. Och Nu räcker det inte med att föräldrarna överöser sina barn med "duktighetskommentarer", utan nu kommenterar även grannarna, vännerna och arbetskollegorna att ..."åhh, du har ju ett så duktigt och sött barn..." Hur kommer det kännas för det barn som en dag skaffar facebook själv, men inte får lika många "duktighetskommentarer" som sin klasskompis får? Kommer det barnet känna sig värdelöst eller fult?

Det jag vill säga med detta, lite för långa, inlägg är att vi kanske borde börja spara lite på superlativen och använda dem när de verkligen är värda att användas! Du behöver inte skriva att du har Världens Bästa Föräldrar, för det har vi alla (majoriteten iallafall)! Du behöver inte skriva att du har Världens Sötaste barn, vi vet mycket väl att du tycker det. Du behöver inte skriva att du har Världens Underbaraste Man, vi förstår att du tycker det, för annars skulle du aldrig ha valt att leva med honom!

Så Kära Sambo, Föräldrar, Systrar, Vänner, Nära och Kära, fr.om. nu kommer iallafall jag börja "spara" på superlativen. Det betyder inte att jag tycker du är mindre Fantastisk, Klok eller Duktig. Tvärtom! Men den dag jag tycker att du har gjort något klokt eller varit Duktig, då kommer jag att berätta det för Dig!

Jag håller med det Amelias chefredaktör skrev: Vi har ohämmat börjat Livsstil-skryta på FB och Twitter och tävla i Liv och det är en Svår och Dålig tävling!

Min stora fundering är dock: Hur kommer de personer, som inte blir överöst med mängder av superlativ och positiva ord, på FB och Twitter, att må om 10 år?