Jag vet inte om jag är konstig eller ovanlig på något sätt, men jag känner nästan aldrig avundsjuka! Jag kan inte minnas sist jag var avundsjuk på en annan person. Jag tänker många gånger " åhh, jag önskar det var jag som vann de där miljonerna... eller fick det där jobbet eller fick åka på den där drömresan..." Men jag känner aldrig avundsjuka på den personen som vann pengar, fick drömjobbet eller fick åka på drömresan. Tvärtom, jag har väldigt väldigt lätt för att glädjas med andra! Jag har särskilt lätt att glädjas över andras lycka och framgång om personen är någon i min familj, vänskapskrets eller i min omgivning. Jag trodde att det var omöjligt att känna avundsjuka mot någon i sin egen familj och vänskapskrets. Men tydligen är det vanligare än vad jag trodde.

Om någon i ens familj eller en vän behöver hjälp med något, flytta, städa, barnvakt, skjuts någonstans, ja vad som helst. Visst känns det självklart att man ställer upp. Visst känns det bra att få hjälpa de människor som betyder mycket för en? Ja, det kan kännas jobbigt ibland, men visst väljer man att hjälpa varandra. Det är iallafall så jag har blivit uppfostrad och det är så vi tänker i Familjen Silwer!

Tyvärr verkar det som att avundsjuka (eller vad det nu är) tar över för många och därför väljer de att inte hjälpa de som behöver hjälp och ibland är det så illa att de t.o.m hoppas på ett misslyckande för de som har "lyckats" med något, sk Skadeglädje. Tragiskt tycker jag!

Hur kommer det sig då att jag kan glädjas åt andras lycka och inte känna avundsjuka? Och varför ställer jag så gärna upp och hjälper de som behöver hjälp? Jag tror jag måste tacka mina föräldrar för de egenskaperna :-)

Nu: Tvättstuga...