Efter fyra år har jag nu kommit till sista sidan i min officiella dagbok. Det här är det sista inlägget som jag gör här på sofiesilwer.blogg.se. Det känns faktiskt lite tråkigt och sorgligt, då jag aldrig trodde att den här dagen skulle komma. Här finns 4 år av mitt liv nedskrivet och jag bläddrar faktiskt ofta tillbaka och läser om saker jag har gjort tidigare år. Det får mig att le...

 

Men som jag skrev tidigare så ser jag år 2013 som en nystart och det är just därför som jag väljer att lägga ner den här "gamla" bloggen. Nej, den kommer inte att försvinna, ni kommer forfarande kunna gå in och läsa den, men den kommer inte att uppdateras längre.

 

Jag har skrivit dagböcker och bloggat i totalt 20 år (de första 12 åren är dock privata och i bokform och de andra 4 åren har försvunnit i cyperspace), så tro inte att jag kommer sluta skriva om Mina drömmar, Mina tankar och Mitt Liv bara för att jag slutar blogga här. Nej, då!

 

Min nya blogg är redan påbörjad! På silwer.blogg.se kan ni fortsätta följa mig. Tro mig, ni kommer känna igen er! I den nya bloggen kommer jag skriva om precis samma saker som här: om Mina drömmar, Mina tankar och om Mitt Liv! Varför jag byter bloggsida? För att att jag har kommit till sista sidan här och kände att det var dags att börja skriva i en ny "dagbok". Nytt år, ny blogg, nytt Liv!

 

Äntligen är 2013 här, som jag har sett fram emot det.

Jag skrev ett blogginlägg inför år 2011 att det året skulle bli ett år med avslut. 2011 skulle jag avsluta/ ta tag i saker, så att jag en dag kunde få en nystart.

Inför år 2012 skrev jag att det året kommer bestå av stora förändringar. Och som ni vet så har 2012 varit fyllt av förändringar för mig.

2013 är nu här och det här året kommer bli en nystart för mig. Trots att jag inleder 2013 med en bruten fot så är jag full av energi och ser fram emot det nya året enormt mycket. Jag är redo för 2013, som jag tror kommer bli ett magiskt år för min del. Välkommen 2013!

 

Vilken jul det blev för mig... Bruten högerfot och en ond tå på vänsterfoten (min hoppfot). På självaste julafton lyckades jag slå in en tå i min krycka så illa att de blev blå, uppsvullen och så ond att jag inte kunde hoppa på foten längre. Gissade då att jag brutit den och fick skjuts runt på min rollator. Men idag känns det bättre, den ömmar lite, men jag är uppe och hoppar ibland. :) Nedräkningen är i full gång.... 35 dagar kvar i fångenskap...

 

 

 

 

 

 

Egentligen har jag ett litet blogguppehåll som ni säkert märkt  och det beror på många olika anledningar... Men nu väljer jag att skriva några rader då jag vill berätta om min klantighet och jag får många frågor om min lilla olycka för två dagar sedan.

 

Så här var det...

 

I onsdags skulle jag ta en promenad in till stan för att inhandla de sista julklapparna och äta lunch med en kompis. Vid 10.30 på förmiddagen var jag påklädd och redo för en dag på stan. Jag tog på mig mina vinterstövlar som har en liten klack, lämnade porten, började försiktigt gå ner för den lilla backen utanför porten, gick sakta då det låg lite nysnö ovanpå den hårt packade snön... Efter 5 meter gled högerfoten iväg, jag satte mig på rumpan samtidigt som foten vek sig åt sidan. Jag hörde ett litet knak från foten och min första tanke var- "Nej, den kan inte vara bruten, den FÅR inte vara bruten..." Jag skyndade mig att att ställa mig upp, för jag tänkte att om jag kan stå på foten, då är den iallafall inte bruten... Jag stog på foten trots att smärtan var enorm... Jag ringde upp till min kära vän och kombo Malin som var hemma i lägenheten.... Inget svar. Det började svartna för ögonen, jag kände mig snurrig och det tjöt obehagligt högt i öronen... Jag lyckades ta mig fram till räcket intill, där jag höll mig hårt för att inte ramla ihop... Då ringer Malin och jag ber henne komma ner. Då jag var så snurrig och det var svart framför ögonen behövde jag få sätta mig ner. Jag lyckades på nått sätt gå upp till porten igen och sätta mig på trappsteget där, under tiden som jag väntade på Malin... Som tur var kom hon snabbt och gav mig stöd upp till lägenhten igen.

 

Vi tog av mig skon och ser att den är rejält svullen runt fotknölen. Malin sa på en gång att jag måste till akuten. Jag tvekade inte, då det gjorde rejält ont. Jag gissade då att det var en rejäl stukning eller ev. en spricka i foten. När Malin frågade på vilken nivå smärtan låg på mellan 1-10 svarade jag 7, det gjorde alltså rejält ont, men tänkte att ett brutet ben måste göra ondare... Jag kunde inte hålla mig för skratt och tänkte hela tiden att det skulle vara så komiskt och lite typiskt om jag var tvungen att bli gipsad över jul... men risken var liten, trodde jag.

 

Jag ringde genast min kompis, Malin F, som jag skulle möta inne i stan för lunch. Som tur var hade hon bil och kunde köra mig in till akuten, mitt första sjukhusbesök någonsin. På akuten var det lugnt och jag fick träffa en läkare relativt snabbt. Läkaren klämde, kände och tittade och gissade att benet var av på flera ställen. Under tiden låg jag mest och skrattade och såg enbart det komiska i det hela. Att JAG skulle halka 5 dagar innan jul, just när jag hade fått som mest tider på Lindex, och bryta benet kunde bara inte vara sant, det MÅSTE vara ett skämt... Dessutom hade jag inte särskilt ont heller, då jag fått alvedon.

 

Efter röntgen visade det sig att läkaren hade rätt, frakturer nere vid fotleden/fotknölen. Dessutom hade fotleden flyttats ur läge så jag var tvungen att stanna kvar för operation. Min reaktion: -"Hahahaha, säg att du skojar, det måste vara ett skämt...!!" De fyra sköterskor och läkare som befann sig i rummet kunde inte heller hålla sig för skratt och tyckte att jag var en ovanligt rolig patient... som sagt, jag hade inte särskilt ont och hade dessutom fått morfin vid den här tiden.  Malin var med mig på akuten hela tiden vilket kändes otroligt skönt, då jag är en ovan sjukhusbesökare.

 

Vid 13.30 fick jag komma in på ett rum och väntan på operation började. Jag började genast ringa runt till nära och kära och berättade om min lilla olycka. Kvinnorna/tanterna i mitt rum tyckte även de att jag var lite konstig då jag bara skrattade när jag berättade för alla om min klantighet... Sköterskorna tvingade i mig morfin och alvedon trots att jag inte hade ont under dagen.... och jag fick varken äta eller dricka eftersom jag väntade på operation.  Jag fick dropp för första gången i mitt liv och fick ha på mig sjukhusets vackra kläder.

 

Vid 18.00 fick jag äntligen komma till operation, där jag även fick veta att jag skulle sövas under operationen, som skulle ta 1-2 timmar. Att få informationen att jag skulle sövas var jobbigt. I filmer så har alla med sig sin kille, sin mamma, sin syster eller annan nära... jag var helt.... ensammen... och det kändes jobbigt. Men nedsövningen gick bra och de opererade tydligen in metallskrot och skruvade i min fot. Tyvärr blev de tvungen att skära i min tatuering som jag har på fotleden. Upppvaket var faktiskt mysigt. Vid 20.30 vaknade jag av att en sköterska började prata med mig. Rummet var mörkt, varmt och mysigt och jag var så trött att jag bara ville sova vidare. Jag låg kvar och halvsov i två timmar och det var länge sedan jag kände mig så lugn och avslappnad som just då. För mig blev nedsövningen och uppvaket enbart en positiv upplevelse! Men lite konstigt är det att vakna upp i ett annat rum, på en annan säng, med slangar i näsan och i armar när man inte somnade på det sättet.... det känns lite som om två timmar i mitt liv bara försvann och jag vet inte vad som hände under den tiden. Konstig känsla.

 

Vid 23 var jag tillbaka på mitt rum och försökte sova lite tillsammans med 4 snarkande tanter. Under natten tvingade sköterskorna i mig mer alvedon och tog tempen på mig.... Vid 7 vaknade jag på riktigt och fick äntligen äta frukost och dricka för första gången på ett dygn. Jag fick träffa en sjukgymnast som visade mig träningsövningar, visade hur jag hoppar på kryckor och hur rollatorn funkar och vid 16-tiden igår fick jag äntligen åka hem...

 

Nu måste jag ha benet liggande i högläge och jag får absolut INTE stödja på benet, det har lett till att jag är sängliggande större delen av dagarna och kommer måste vara det i 2-3 veckor....

 

Jag hade bokat buss och tågresa ner till Fränsta imorgon, men då det inte går så blir det troligtvis bil ner på söndag. Som det ser ut just nu så skjutsar Boas ner mig till Umeå på söndag där min pappa kommer möta mig och köra mig hem till Fränsta. Det kommer bli en himla lugn jul och nyårshelg för mig med andra ord. Sen kan jag berätta att jag har bokat en slalomresa till Vemdalen om 3 veckor... Hmm, det kommer inte bli så mycket slalom för mig den veckan tyvärr och det känns enormt tråkigt!

 

TACK alla Ni som har hjälpt mig de här dagarna. Framförallt min vän och kombo Malin L, som har fixat allt jag har behövt hjälp med de senaste dagarna. Tack även till Malin F som var ett stort stöd på akuten och till Jessica S som skjutsade hem mig från sjukhuset. Hur överlever man ett benbrott utan fantastiska vänner?! Känner stor Tacksamhet!

 

Kom gärna med boktips och filmtips... jag kommer vara gipsad i 6 veckor.... suck....

 

 

Är i Fränsta/Sundsvall några dagar, så det kommer bli lugnt här på bloggen under tiden. Men jag lever och mår bra, så ni vet. Vill ni ändå ha senaste nytt om mig så är ni alltid välkomna att ringa, SMS.a eller maila ([email protected]).

 

Nu: sova!

Oj, vilken häftig vecka det har varit. Jag förstår typ ingenting... Samtidigt som jag blir sjuk, så kommer flera roligheter efter varann. Halsfluss, jobberbjudande och en fin och välbehövlig lottovinst inom loppet av tre dagar. Denna söndag sitter jag bara och ler stort, samtidigt som jag knaprar mina antibiotikatabletter. Jag mår bra och känner mig fullt frisk! Det känns som den här veckan var startskottet för mitt nya liv och det känns fantastiskt!

 

Jag skryter väldigt ofta över min hälsa, över att jag nästan aldrig är sjuk och över att jag bara har en handfull sjukdagar från jobbet under min livstid. Jag skryter över att jag aldrig varit till en läkare under mitt vuxna liv... men nu är det slut med det skrytandet!

 

För två veckor sedan besökte jag en läkare för första gången på 16 år och jag trodde det skulle dröja 16 år till nästa gång... men, det dröjde bara 2 veckor.

 

Efter att ha haft ont i halsen, ont i örat och lite feber i ett dygn, övertalade min mamma och min sjuksköterskestuderande vän Malin mig att ringa vårdcentralen igår. Fick en tid på en gång. En ny situation uppstod: Jag behövde åka till vårdcentralen men har varken familj här eller pojkvän längre som kunde skjutsa mig. Så jag bestämde mig för att promenera de 25 minuterna det tar att gå till vårdcentralen, jag kände mig energifylld och inte så sjuk, så det skulle nog inte bli ett problem. Som tur var lyckades min kloka vän och blivande sjuksköterska Malin att övertala mig att ta en taxi istället...

 

När jag träffade sköterskan sa jag som det var, att jag kände mig tjock i halsen och att jag hade lite feber, typ 37,7 grader, men att det inte var så farligt, jag var ju uppe på benen. Halsprover och tempen togs...

 

Det visade sig att jag hade 39.1 i feber och halsfluss och att sköterskan måste skicka mig till läkaren. "Nej, så sjuk är jag inte så jag behöver träffa en läkare" blev mitt svar. Sköterskan frågade om jag kände mig sjuk. Hon kollade väldigt konstigt på mig när jag svarade: "Nja, jag känner att jag har lite ont i halsen och fryser lite, men jag har energi så jag kan vara på benen iallafall" Jag fick iallafall träffa läkaren som gav mig en 10-dagars antibiotikakur.

 

Efter läkarbesöket och med 39.1 i feber valde jag att gå på stan i 20 minuter, som sagt, energin är fortfarande på topp! Min "kombo" Malin var snäll och lånade en bil och skjutasade mig sen. Vänner är bra att ha när man är sjuk! Tyvärr, sa läkaren att jag måste vila några dagar och att jag absolut inte få träna de närmaste 7 dagarna. Så därför blev jag tvungen att ställa in en hel massa roligheter idag, en lunchdejt, en danskväll och en middagsdejt. Känns sååå tråkigt, då jag verkligen hade sett fram emot det.

 

När jag var till läkaren för 16 år sedan så var det oxå p.gr.a. halsfluss, så det betyder väl att det dröjer 16 år till nästa gång jag får halsfluss, eller?! Det är min plan iallafall!

 

1988 var jag 6 år gammal och Julkalendern det året hette "Liv i Luckan". Som vanligt spelade vi in julkalendern på VHS så att vi kunde se den om och om och om igen...

 

Men den här julkalendern har gett mig men för livet. Jag tror att det är p.gr.a av den som jag är rädd för... spöken. Jo, det är sant. Jag minns mycket väl hur jag låg vaken och grät på nätterna efter att ha kollat på "Liv i Luckan". Särskilt rädd var jag för två troll som var med i några avsnitt. Jag var så rädd att mamma och pappa förbjöd mig att kolla på julkalendern, men jag fortsatte att titta på den ändå... och låg vaken på nätterna...

 

Till slut gick det så långt att pappa valde att spela över julkalendern, med rally istället, något som jag fick skulden för i flera års tid... Sedan dess har jag inte sett denna julkalender, men jag kommer väl ihåg spökena och trollen från den... och ja, jag är fortfarande mörkrädd.

 

Igår släpptes "Liv i Luckan" på DVD och jag var bara tvungen att springa och köpa den direkt! Så nu får vi se om jag fortfarande tycker att den är lika otäck. Jag sitter redo med kudden framför ansiktet  :)

 

Hade mitt andra besök hos jobbcoachen idag. Idag skulle hon läsa genom mitt CV och personliga brev och se vad som kunde förbättras...

 

Efter att hon har läst genom allt säger hon: "det här är utan tvekan det bästa Personliga brev som jag har läst under min karriär som jobbcoach...det är jättebra!"

 

Ja, det var roligt att höra, men om hon hade sagt tvärtom då kanske jag hade förstått varför ingen arbetsgivare har kontaktat mig. Om mitt personliga brev nu är så bra, varför får jag inte ens komma på intervju då?!

 

Jag vill jobba!!!

Jag är inte särskilt konstintresserad. Och i min heminredning så tycker jag att just tavlor är den svåraste delen. Jag vill ha tavlor, men hittar aldrig några som jag gillar. De senaste åren har jag faktiskt gjort mina egna tavlor. Men igår när jag gick in på Gallerix såg jag en tavla som jag föll pladask för. Jag bara älskar den! Och det har aldrig hänt förrut. Tavlan "Stark" är så mycket Jag! Jag hoppas och vill att denna tavla, målad av Camilla Edfors, kommer pryda mitt hem nån dag. Kanske borde jag önska mig den i Julklapp?!

Jag lever och mår bra (förutom att min svanskota forfarande gör riktigt ont efter fallet ner för trappan förra veckan). 1 vecka utan bloggande är ovanligt för mig... och som vanligt kommer frågorna "har det hänt något eftersom du inte bloggar?" Nej, det har inte hänt något, det har bara varit full fart denna veckan. Jag har fyllt dagarna med fika med vänner, middagar med nära och kära, shopping på stan, jobbsök, simning på Eddahallen, bowling, fredagsmys med vän och hemmafest här hos oss... En intensiv och galet rolig vecka är slut.

 

Idag ösregnar det i Skellefteå och jag ligger inne i sängen och myser. Ligger inne och kolla på film idag med gott samvete. Är sugen på att baka Lussekatter, men jag väntar nog med det ett tag till.

 

 

Dagens höjdpunkt: Fikat på stan med en f.d kollega som jag inte hade träffat på nästan 4 år. Mycket trevligt!

 

Dagens jobbigaste: baddräktsprovningen på Stadium. Av med alla kläder, prova, prova, prova. Inser att jag borde tagit med fler storlekar in i provrummet... På med alla kläder, hämta fler storlekar och modeller. Av med alla kläder igen, prova, prova, prova... Ger upp. På med alla kläder. Tar en paus och återvänder till Stadium några timmar senare. Samma procedur fortsätter... Efter att ha provat 15 baddräkter hittade jag en som inhandlades.

 

Dagens lärdom: Gå inte och prova badkläder utan att ha en vän med som kan springa och hämta storlekar och modeller. Det underlättar!

Den här helgen har konstigt nog känts lång, förmodligen bara för att jag inte har haft nått inplanerat. Så vad har jag lagt min energi på dessa dagar då?!

 

* jobbsök

* godisätande

* promenader

* sex and the city-tittande

* godisätande

* filmtittande

* tv-tittande

* godisätande

 

Usch, vad jag inte gilla dessa helger då jag bara sitter hemma. Jag vill ut, hitta på saker, träffa människor på helgerna.

 

Som tur är har jag en rolig vecka att se fram emot. Till veckan ska jag göra precis det, gå ut, hitta på saker och träffa människor! Ser fram emot veckan!

 

Nu är det äntligen inköpt! Simkortet på Eddahallen. Nu kan jag äntligen springa iväg och simma och gå på vattengympa precis när jag vill, som jag har längtat efter det.

 

Min simpartner har fått order att inte bada på 2 månader, så nu är jag utan vattengympa/simpartner. Är någon där ute av mina vänner och bekanta sugen på att haka med på lite träning på Eddahallen någon kväll så är det bara att ni hör av er. Skulle vara roligt med sällskap nån gång. :)

Igår skrev jag ett inlägg om att jag var tacksam över mina nya skor som höll mig torr om fötterna. Idag tänker jag skriva om samma skor, men som fick mig att slå halft ihjäl mig...

 

Med ett stort paket under armen tog jag bestämda steg mot Vintergatans entré från parkeringen. Jag håller ett stadigt grepp om paketet och håller mig till höger när jag närmar mig trappan, då jag ser en man på väg upp för trappan. Med min högra hand håller jag i ledstången och i vänster hand håller jag paketet. Jag tar några stadiga steg ner för trappen. Plötsligt råkar mannen jag möter i trappen fastna i mitt stora paket som jag bär. Paketet och min vänsta arm tar tvärstopp, samtidigt som mina skor, fötter och ben fortsätter glida ner för trappen. Jag försöker i panik greppa hårdare i ledstången med min högra arm... men fötterna forsätter att glida ner för trappstegen. Jag och hela mina kropp glider ner för trappen på rygg. Aj oj oj oj aj... Mörbultad och söndersträckt i armar, rygg och ben men med paketet fortfarande i ett stadigt grepp under vänster armen. Jag reser jag mig försiktigt upp. Smärtan i höger axel gör att den armen är orörbar och svanskottan gör så ont att jag helst av allt bara vill skrika. Mörbultad och med skrapsår på armar och rygg går jag och lämnar in paketet på ICA. Paketet som komiskt nog innehåll likadana skor som det jag har på fötterna, men i fel storlek. Funderar på att ta av mig skorna jag har på mig och skicka tillbaka även dem till Ellos, jag kan kan ju inte ha skor på fötterna som gör att jag åker rutschkana ner för trappor...

 

Nu kan man kanske tro att någon vänlig själ kom fram till mig och frågade hur det gick, att mannen som fastnade i mig stannade och hjälpte mig... Men ICKE! Folk tittade på mig med konstig blick och gick förbi.

 

Det har gått några timmar sedan halkolyckan, men smärtan i svanskotan gör mig smått handikappad. Axeln och armen kan jag röra, men jag undviker det... Japp, då var årets första halkolycka avklarad för min del!

Vaknade kl. 7.00 imorse, med ett leende på läpparna och full av energi. Det är så skönt att vakna på det sättet. Min energinivå ökade när jag en timme senare stoppade favoritmusiken i öronen och tog en promend runt broarna, energin ökade så pass mycket att jag utökade promenadrundan men nån kilometer. Hoppas jag är lika energifull imorgon!

 

Imorgon är en lite speciell dag. Jag ska för första gången i mitt vuxna liv besöka en läkare. Japp, det är sant. jag är 30 år och har aldrig besökt en läkare som vuxen. Sist jag var till en läkare var jag 14 år, alltså hela 16 år sedan. Hoppas jag kan få hjälp med mina magproblem nu :)

 

 

 

 

Det har gått nästan fem månader sedan jag fick sova under mitt täcke och på mina sköna kuddar. Hela sommaren, fram till nu har jag bott här och där, hos vänner och familj. Men igår kunde jag äntligen hämta MINA egna täcken och kuddar. Gissa om jag sov gott inatt?!

 

Jag är så Tacksam att jag omges av underbara vänner. Igår möblerade min vän Malin om hela sin lägenhet, bara för att jag skulle få ett eget rum som jag kan fylla med mina saker. Så fr.o.m nu hyr jag ett rum av Malin här i Skellefteå tills jag hittar en egen lägenhet. Det känns så fantastiskt att jag äntligen kan inreda mitt rum med mina saker, med mina tavlor, mina mattor och gardiner, med mina ljuslyktor. Det kommer kännas mer som hemma från och med nu och det känns skönt! Bara att få packa upp alla min kläder ur resväskan och lägga in allt i två stora garderober känns lyxigt. Skrev jag att jag är Tacksam?!

 

Malin och jag har även hunnit med lite annat denna helg. Bio i fredags, Hypnotisören, väldigt bra film. Igår roade vi oss på Bishop Arms, god mat och trevligt sällskap gjorde att vi inte vara hemma igen förrän vid 2.30 inatt. Tror det kommer bli en ganska rolig vinter här i Skellefteå! :)

För flera år sedan fick jag höra om "no poo", alltså naturlig hudvård och rengöring utan kemikalier. Redan då blev jag nyfiken att testa naturlig ansiktrengöring, då jag ha provat mängder med produkter, men aldrig varit riktigt nöjd. Om jag inte är oljig i ansiktet så är jag istället torr och porerna är igentäppta med smuts. Varje gång det är dax att köpa nya ansiktkrämer och rengöring testa jag något nytt, men har som sagt aldrig hittat något jag varit nöjd med.

 

Det var genom min f.d. svägerska Julia som jag fick höra om "no poo" för första gången och när jag nyligen träffade henne, var jag tvungen att fråga om hon forfarande använde sig av "no poo". Hennes ansikte strålade och hon såg så fräsch ut... och visst använde hon det. Då bestämde jag mig för att det äntligen har blivit dax för mig att testa det. Julia sa vilka produkter jag skulle köpa och idag var jag och inhandlade produkterna. Så nu står det honung, bikarbonat, mandelolja och ricinolja på badrumshyllan.

 

Ikväll sminkade jag av mig med hjälp av vatten, honung och mandelolja. Konstigt? Jag vet, det tycker jag med, men jag känner att det är värt ett försök!

 

Åhhh, vad jag inte vill gå hemma längre! Jag behöver ett jobb! Nu! Hela förmiddagen har jag suttit och registrerat mig på bemanningsföretags hemsidor och några butikers hemsidor. Jag har skickat in 2 ansökningar till jobb som arbetsförmedlingen annonserade ut. Hur lång tid ska det ta för en fullt frisk människa, som inget annat än vill arbeta, att få ett jobb?!

 

Skellefteåbor, visst håller ni ögon och öron öppna åt mig?!

 

Nu: ner på schtaaan