(detta inlägg skrev jag fredagen 16/4 med publicerade det aldrig då)


De senaste dagarna har jag funderat en hel del kring bekräftelse. Boas och jag diskuterade det igår och vi snuddade vid ämnet förra helgen. Det senaste dygnet har jag funderat på: har vissa människor ett större behov av bekräftelse? Om det är så, vad beror det på att vissa har större behov av bekräftelse? Tävlingsmänniskor och personer med stort maktbegär, har de ett större behov av bekräftelse? Kan man få för mycket bekräftelse? Vad händer om man får för mycket bekräftelse? Men framförallt, beror bekräftelsebehovet på uppfostran eller något annat?

Jag har aldrig sett mig själv som en person som är i behov av bekräftelse. Under hela min uppväxt har jag förmodligen fått precis den dos jag behöver, varken mer eller mindre. Trots att jag alltid har varit en otroligt lugn person och inte tagit för mig lika mycket som många andra (i t.ex. skolan) så har jag nästan alltid känt mig sedd och hörd. Trots att jag inte syntes och hördes så mycket under skoltiden så kände jag mig aldrig osynlig.  Och när det kommer till min familj så känner jag ALDRIG att jag behöver få mer bekräftelse av dem! Jag behöver aldrig prestera något för att känna mig bekräftad från min familj. De ser och hör mig för jag är den jag är (hoppas jag). Jag tror att de i min omgivning inte heller har uppfattat mig som en person som skriker efter bekräftelse och uppmärksamhet (men jag kan ha helt fel) Hur kommer det sig egentligen att jag alltid har känt att jag har fått lagom dos av bekräftelse, medans vissa i min omgivning har gjort allt för att få det? har de personerna större behov av bekräftelse än vad jag har eller är det så att de har fått mindre bekräftelse än vad jag har fått i mitt liv?

När jag flyttade hemifrån, till Stockholm kändes det som att jag fick mer bekräftelse än vad jag egentligen förtjänade. Jag fick ett arbete som jag älskade och jag fick mer uppmärksamhet än vad jag någonsin fått och blev belönad för mitt arbete. Kan det vara så att det inte var jobbet jag älskade, utan det var uppmärksamheten som jag fick? Jag minns t.o.m att jag inte ville ta emot vissa belöningar (typ biobiljetter) för att jag tyckte bara att jag gjorde mitt jobb när jag försökte förbättra arbetsplatsen och jag ansåg att jag inte behövde uppmärksammas för att jag gjorde mitt jobb. Men återigen, jag trivdes kanske såååå himla bra bra bara för att jag fick uppmärksamhet och bekräftelse från nästan alla på arbetsplatsen.

Jag har bott i Skellefteå i ca. 5 år nu och har nästan alltid känt mig sedd och hörd här. Precis som när jag var yngre så har jag fått precis den dos jag behöver.... Men nu i vinter så har det varit tvärtom. Det känns som om jag har skrikit efter uppmärksamhet och bekräftelse hela vintern och jag har ingen aning om varför... Jag önskar verkligen att jag visste vad det beror på, men jag har ingen aning. Kan det vara så att om personer i ens omgivning skriker efter bekräftelse så blir man "smittad", och därför vill jag oxå ha större bekräftelse? Kan det vara så att jag saknar att få bekräftelse från en chef? Jag är ju min egen chef så jag kan inte få bekräftelse från någon annan i företaget. Som tur är har jag hittat tillbaka till mig själv och jag känner att jag just nu får precis så mycket bekräftelse som jag behöver!

Det finns en bekräftelse skala som jag tycker säger en hel del. Hela mitt liv har jag legat på +Är, men  i vinter har jag halkat ner till +Gör. Men nu är jag tillbaka på +Är och det känns otroligt skönt! :-)


Bekräftelseskalan (fr. www.lycka.se)

Ett synsätt på bekräftelse är enligt nedanstående skala:

<-- +ÄR----------------- +Gör ---------------------- -Gör ------------------------------ -Är -->

+ÄR- Allra innerligast och härligast är det om vi kan bli bekräftade för den vi är (+ÄR). Bara det faktum att vi fötts till denna jord gör oss till ett underverk värt att älska och uppmärksamma. Då spelar det inte någon roll vad eller hur vi presterar, vi känner oss älskade för den vi innerst är.

+GÖR- Om vi inte får uppmärksamhet och bekräftelse för detta vilket på långa vägar inte är alla förunnat så tenderar vi att söka uppmärksamhet genom att göra istället. Vi blir högpresterande individer som får uppmärksamhet då vi ror deadlines och stora projekt i hamn, när vi får bra betyg eller gör flest mål (+GÖR).

-GÖR- Om inget av ovanstående inte fungerar för att ge oss uppmärksamhet blir en naturlig väg att gå att låta bli att göra för att få uppmärksamheten och bekräftelsen. Vi låter bli att lämna in rapporten i tid, då ser chefen mig. Jag låter bli att gå till skolan, då ser pappa mig (-GÖR).

Den sista utvägen

-ÄR- Som en sista utväg tar vi till ett icke-varande. Vi blir någon slags icke-identitet, någon vi egentligen inte är, en bråkmakare eller vandal. Skolans rötägg eller familjens svarta får. Då ser alla oss och vi kanske till och med får skriverier i tidningarna (-ÄR).

Denna text är kopierad från Lycka.se. 


Ja, det var min funderingar om Bekräftelse... Om någon har svaret på mina funderingar så får Ni mer än gärna besvara dem!